Under de senaste 200 åren har påvarna varit omtyckta, sa en
kunnig SVT-kommentator, som också berättade innebörden i de religiösa
ceremonierna. Påven som uppmanar till fred, ödmjukhet och saktmod, gick ur sin
vagn före mässan och välsignade barn, handikappade och sjuka, som räcktes till
honom eller satt nedanför läktarna. Människor viftade med flaggor och plakat i novembers
gråväder.
Jag uppskattade särskilt, att svenska talades under mässan.
Detta tillsammans med latinet, som är en länk tillbaka i tiden som fortfarande används
inom katolska kyrkan i nutid, samt att mångfalden katoliker i världen och
Sverige uppmärksammades genom uppläsningar på skilda språk. Detta vittnade om
världsomspännande mångfald. Påven talade bitvis sitt eget språk, spanska, och
är den ende latinamerikanska påven hittills. Han har påtaglig spänst och det
behöver han som andlig ledare och chef över Vatikanstaten, som finns till för
att garantera, att påvedömet hålls fritt från nationalstat. Mötet mellan
Vatikanens verklighet för påven kan ha varit lika överraskande som Vatikanens
överraskning över påven när han
tillträdde, var en kommentar. Sedan dess har såväl Vatikanen som påven funnit
formerna för samarbete.
Mässan inleddes med en psalm av svenske Nathan Söderblom,
f.d. ärkebiskop, och avslutades med en av mina favoritpsalmer i folkviseton
upptecknad i Skattungbyn i Dalarna "I himmelen, i himmelen, där Herren Gud
själv bor...", med text som stammar från 1600-talet.
Stort alltsammans även för mig som protestant framför TVn. Ett nytt perspektiv gav också påvens tal om att vi var och en kan ha eller ha haft ett helgon bland släkt eller bekanta som sett mer till andra än sig själv. Vid närmare eftertanke kom jag på att min fostermor kan ha varit ett sådant helgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar