Återerövra och utvecklas

Sitter och övar på pianot. Det var länge sedan jag spelade ordentligt efter noter. Mer än 60 år, sedan jag tog lektioner som barn. Men jag har spelat på gehör och det har gått bra, men nu vill jag återerövra och utveckla en del av det jag lärde mig för länge sedan.

Tiden har gått. Det märks. En del skalövningar sitter, så jag måste ha lagt ner tid och engagemang, förstår jag. Att lära kräver tålamod, inser jag också. Tålamod och koncentration. Så snart tanken flackar för delen av en sekund, spelar jag fel. Förargligt.

Jag har förändrats och därför behövdes en del förändringar hemma till att börja med. Belysningen behövde rättas till. Psalmbokens tunna notskrift ersattes av en förstoring. Mjuk kudde underlättade för ryggen.

Men det viktiga var att ta sig för. Tiden rinner iväg och som barnboksfiguren Alfons "Ska bara, ska bara...", ser jag mycket jag vill göra och som borde göras i min närmaste omgivning. Övandet riskerar att försvinna i intet. Och att höras så ljudligt som ett piano hörs!? Betänkligt även om jag spelar så tyst jag kan. Så otrevligt! Obehagligt inför min man. Obehagligt inför grannarna. Jag kan knappast skörda applåder. Men jag måste ta mig samman för annars försvinner pengarna till ingen nytta och mitt nygamla projekt landar i besvikelse.

Melodin jag övar på är psalm nr 200 i Svenska Psalmboken. Texten av P Gerhardt är från 1653 och för varje århundrade moderniserad ända till 1980 av Britt G Hallqvist. Och musiken? Musiken skrevs år 1916 av ärkebiskopen Nathan Söderblom. Han fick fredspriset 1930 för sitt ekumeniska arbete och satte kyrkan på den intellektuella världskartan, har jag läst.

Texten börjar:

"I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor."

Så vackert! Och sommaren 2017 blir den min signaturmelodi, som jag strävar att både återerövra och utvecklas med utifrån en mer än 400 år gammal text och drygt 100 år gammal melodi, som binder generationer samman i tacksamhet och gemenskap med alltet.

Jubileumsföreställning på samiska nationaldagen

En jubileumsföreställning för Sápmi, sameland, som har 4 länders regeringar att hantera: Sverige, Norge, Finland och Ryssland.

Så här skriver SVT 2:

"En jubileumsföreställning för att fira att för 100 år sedan hölls det första samiska landsmötet i Trondheim den 6 februari 1917. Nu firas den samiska nationaldagen den 6 februari. Musiker, skådespelare, dansare och konstnärer från hela Sápmi deltar. Föreställningen är producerad av Det Samiske Nasjonalteateret Beaivváš i samarbete med Det Norske Kringkastingsorkesteret."

Reggaekväll

Lördag kväll hade Kulturstudion SVT2 en helkväll om reggaen. Först en svensk genomgång från Peps Persson med flera artister.
Peps väcker nostalgiska minnen hos mig, eftersom jag var med på en inspelning i radio-/TV-huset i Göteborg tillsammans med en väninna i slutet av 1960- eller första början av 1970-talet. Särskilt minns jag en man uppe på scenen, som med kraftigt kroppsspråk dirigerade publiken att applådera vid rätt tillfälle, lagom mycket och lagom länge. Vi var intresserade men ovana lyssnare till Peps Persson.

 I lördags fick jag åter höra Peps Perssons reggaemusik och lära mig att i reggaen spelar alla instrument "bas" med korta anslag och hur Peps och hans band sökte tills de hittade rätt uttryck och med den skånska dialekten gjorde sig kända i början av karriären.

Musikjournalister har alltid ratat reggaen, sa man i programmet. Publiken har funnits men musiken inte bedömts annat än negativt i media.

 Litet överraskande finns det en inspelningsstudio i Skärblacka (inte långt från Norrköping), som dessutom är världskänd. Lägg därtill festivaler och att Uppsala-festivalen kan återkomma.

Bob Marley presenterades ingående i nästa program och hans liv, kvinnor, barn, musik, musiker och Rastafaritro. Son till en brittisk militär och en jamaicansk kvinna. Från fattig uppväxt till världsartist. Elva barn med sju kvinnor. Han överlevde ett attentat men dog vid 36 års ålder 1981 efter att en person trampat honom på foten; en skada som sedan utvecklades till cancer.

En karismatisk artist, som gick bort alldeles för tidigt efter att ha uträttat mycket under sin korta levnad.

Lördagskvällen blev en kulturkväll om reggaemusik under 3 och 1/2 timme.

Vem bestämmer?

Fyra stora organisationer: Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige, Svenska Kennelklubben och Svenska Brukshundsklubben och privatpersoner har samlat in 102.977 namnunderskrifter som idag 1 februari 2017 överlämnats till regeringen. Mottagandet blev emellertid litet överraskande, eftersom regeringen hänvisade till kommunerna. Men det har enligt utskick från Djurens Rätt visat sig, att när någon kommun har tagit beslut om att begränsa fyrverkerier, har Förvaltningsrätten rivit upp detta. Kommunen har ansetts överskrida sina befogenheter.

Så vem bestämmer egentligen i Sverige?
Jag hoppas att Djurens Rätt och övriga organisationer fortsätter arbeta för att överbrygga det beslutsvacuum som råder. Kanske smäller det högre om brandmän, ambulansförare, poliser också protesterar. Det är ju inte "bara" djur som råkar illa ut.

Kön har betydelse

Häromdagen Googlade jag om "vikvägg, rumsavdelare". Eftersom jag sökte i olika städer blev sökmotorerna obstinata och inriktade sig på att lokalisera min dator och att skicka kartor.

Är jag inte en fri människa, som får handla där jag vill?

 

Rekordet blev ändå till slut, när ett varuhus konstaterade, att de inte kände till mina favoriter, inte heller något om de varor jag frågade efter. Istället ville varuhuset chansa och föreslå något. Vad då? undrar den vakne läsaren. Jo, ett läppstift för 69:90 kronor! :)

Sökmotorn känner alltså av kön.

Varför säger man då så ofta, att kön inte har betydelse?

David Bowie - The last five years

Såg minnesprogrammet om David Bowie - The last five years.
Engagerad, uthållig, kreativ, tålig ända in i döden, var han.
En mycket bra sammanfattning av en stor konstnärs liv.

Hur går Sverige vidare?

Jag anser det nödvändigt att ta upp regeringens 3-miljardsatsning till lärare, lärarlönelyftet. Regeringens avsikt var att ge läraryrket högre status. Resultatet blev motsatsen. Sedan sanningen uppenbarats och lärare inte kunnat se objektivt godtagbar skillnad mellan vinnare och förlorare, försattes många lärare i chock. Aldrig har en hel yrkeskår utsatts för liknande på svensk arbetsmarknad.

Chefer har enligt min erfarenhet från privat och offentlig arbetsmarknad för det mesta en diffus uppfattning om medarbetare, deras arbetssituation och de krav den ställer. Tillkommer att situationen här var helt ny utanför sedvanliga löneförhandlingar mellan parter. Verktyg och underlag har saknats för bedömning. Behov av  rättvisa genom öppenhet med åsiktsutbyte, möjlighet att förklara, förstå och därmed kunna acceptera kan ha ersatts med motsatsen -hemlighetsmakeri och orättvisa. Situation-person-relation säger en viktig ramsa om hur utfall kommer att bli. Individer kan därför inte ställas i skamvrån som skett genom lärarlönelyftet.

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), folkhögskollärare, föreslog vid möte med 377 lärare i Karlstad, att kommunerna nu går in och utjämnar. Samma åsikt hade Lärarnas Riksförbunds Åsa Fahlén i SVTs Rapport 20 oktober från Gymnasiemässan. Rimligt, tycker jag, eftersom lärare förtjänar att bli värdigt behandlade och skolan är en av samhällets hörnstenar.

För att lärare skall bli sedda och hörda föreslår jag ödmjukt som utomstående, att lärarförbundens förtroendevalda samlar in uppgifter om lärares självskattning - helst med bestyrkande underlag. Dessutom om processen med bemötande, utfall och reaktioner. Läge också, tycker jag, för vetenskapliga undersökningar.

Skadorna blev reella. Men varje kris kan bli början till något nytt och bättre. Hur går Sverige vidare efter första chockfasen?