Hur går Sverige vidare?

Jag anser det nödvändigt att ta upp regeringens 3-miljardsatsning till lärare, lärarlönelyftet. Regeringens avsikt var att ge läraryrket högre status. Resultatet blev motsatsen. Sedan sanningen uppenbarats och lärare inte kunnat se objektivt godtagbar skillnad mellan vinnare och förlorare, försattes många lärare i chock. Aldrig har en hel yrkeskår utsatts för liknande på svensk arbetsmarknad.

Chefer har enligt min erfarenhet från privat och offentlig arbetsmarknad för det mesta en diffus uppfattning om medarbetare, deras arbetssituation och de krav den ställer. Tillkommer att situationen här var helt ny utanför sedvanliga löneförhandlingar mellan parter. Verktyg och underlag har saknats för bedömning. Behov av  rättvisa genom öppenhet med åsiktsutbyte, möjlighet att förklara, förstå och därmed kunna acceptera kan ha ersatts med motsatsen -hemlighetsmakeri och orättvisa. Situation-person-relation säger en viktig ramsa om hur utfall kommer att bli. Individer kan därför inte ställas i skamvrån som skett genom lärarlönelyftet.

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), folkhögskollärare, föreslog vid möte med 377 lärare i Karlstad, att kommunerna nu går in och utjämnar. Samma åsikt hade Lärarnas Riksförbunds Åsa Fahlén i SVTs Rapport 20 oktober från Gymnasiemässan. Rimligt, tycker jag, eftersom lärare förtjänar att bli värdigt behandlade och skolan är en av samhällets hörnstenar.

För att lärare skall bli sedda och hörda föreslår jag ödmjukt som utomstående, att lärarförbundens förtroendevalda samlar in uppgifter om lärares självskattning - helst med bestyrkande underlag. Dessutom om processen med bemötande, utfall och reaktioner. Läge också, tycker jag, för vetenskapliga undersökningar.

Skadorna blev reella. Men varje kris kan bli början till något nytt och bättre. Hur går Sverige vidare efter första chockfasen?