Julkyrka

När jag var några år gammal kom Farbror Holger på besök vid jultid. Han hade gjort en julkyrka till mig i present. Kyrkan var vit och hade fönster av ett rött plastliknande material.

Besöket blev dramatiskt på ett oväntat sätt, när jag satte en apelsinklyfta i halsen. Inte var jag van att äta apelsin. Jag hostade och kippade efter andan. Men Farbror Holger var rådig och fick upp den livsfarliga fruktbiten.

Så blev den generösa julgåvan till mig sammankopplad med farbroderns räddande omtanke i praktisk handling i jultid.

Även som vuxen har jag en julkyrka med elektrisk ljus och har under åren satt upp ett minilandskap av vadd som snötäcke, kyrkfolk med hästsläde och vilda djur runtomkring. Även en sjö i form av en spegel med simfåglar har hört till traditionen. Tillsammans bildar de ett nordligt, snötäckt och fruset landskap. I kyrkan finns ett klockspel som spelar Stilla Natt, när man vrider om nyckeln till kyrktornet.

En julkrubba med Josef, Maria och Jesusbarnet omgivna av de tre vise männen, palmer, åsna med föl och lamm har senare kommit till i ett exotiskt fantasilandskap. Allt mot en bakgrund av mörkblått kräppapper med guldstjärnor.

I årets midnattsmässa från S:t Peterskyrkan i Rom kunde jag se påven Benedictus XVI leda mässan och höra latin i praktisk användning. Att tänka på att Jesus levde under romerskt överhöghet och att latin fortfarande används ger koppling mellan nutid och dåtid. Att även jag fått viss inblick i det latinska språket och upplevt S:t Peterskyrkan vid ett besök i Rom på 1970-talet ger mig som person från ett protestantiskt land i höga Nord ytterligare kopplingar via Rom till Österland. Ny för mig vid midnattsmässan i år var Påvens procession till Krubban med Jesusbarnet, som symboliskt lades på plats.

Kristenhetens hopp i form av symboliska stjärnor i fönster och högst upp i julgranar binder ytterligare samman människor i vårt land med andra människor över jorden.