City Conference Centre

Den tydligt hörbara cynismen och arrogansen från alliansen under Kommunfullmäktige i Nyköping den 10 november när jag presenterade förslag ang. Träffens framtida användning, borde äntligen ha fått miljöpartiets Lena Stammel och Claes Buskas att förstå, att de bör ta eget ansvar. Med uteblivna förklaringar från miljöpartiet trots uppmaningar vid flera tillfällen, kan jag bara tolka deras agerande som att de antingen inte är vuxna sin uppgift som miljöpartiväljarnas representanter, alternativt att de vill visa sin makt, eller båda delarna. För det var ju så, att Lena Stammel påstod sig värna om de arbetslösa när hon kom till miljöpartiet. Claes Buskas påstod sig vilja verka för personer med Neuropsykiatriska besvär. Av detta märktes inget vid Kommunfullmäktige, när min motion om en undersökning av Träffen som föreningshus röstades ner med endast en rösts marginal efter att jag presenterat bland annat ovannämnda gruppers behov som aktiviteter tillsammans med många andra.

Jag överlåter nu till väljarna att säga sitt vid valet 2010. Med sorg konstaterar jag att miljöpartiets representanter som efter mig påstods vara förra valets vinnare inte motsvarat mitt förtroende. Inget tyder på bättring under nästa mandatperiod.

Till saken hör, att jag en av de senaste dagarna av en händelse fick upp Stockholm City Conference Centre, dvs. Folkets Hus i Stockholm, på internet. Konceptet är i princip detsamma som jag tidigare presenterat för Nyköping angående Träffen: Ett allaktivitetshus, ett Dansens Hus, en mötesplats. Vi kan anse att den formen uppfylldes genom Socialdemokraternas och Vänsterns förslag att lägga Träffen under Nyköpings Sport- och Mässcenter AB. Men i Nyköping hamnade motionen med ett koncept som fungerar på annat håll i papperskorgen utan att beaktas seriöst. Med en rösts marginal.

Som ny under mandatperioden har jag upptäckt att politik inte ser ut att handla om sakfrågor och att se andra politiker som resurser. Politik går många gånger ut på vinna över andra oavsett priset.

Hur vinner vi i stället tillsammans med varandra för allas bästa enligt demokratins grundtankar? Det är min angelägna fråga.

Bra val av alliansen

En kombination av strategiskt tänkande, visserligen, är Fredrik Reinfeldts (M) val av Cecilia Malmström (FP) som EU-kommissionär.

Men valet av en kompetent, språkkunnig kvinna som Cecilia Malmström, måste ju ändå anses vara tillfredsställande.

Nu återstår bara att hoppas att Cecilia och därmed Sverige också kan få ett betydelsefullt område inom EU att arbeta inom och att Cecilia dessutom vill och kan göra något för kvinnors jämställdhet.

Störst går först, man före kvinna?

Läser att Maria Wetterstrand, miljöpartiets kvinnliga språkrör, inte fått en plats till klimatkonferensen i Köpenhamn. Istället skall socialdemokraternas Anders Ygeman åka.

Är det möjligen så att störst parti går först. Och att en man går före en kvinna? Oavsett hur stark kvinnans profilering är.

Far ror. Mor är rar.

Ulla-Karin Skoghag (FP), Nyköping, ordförande i kultur- och fritidsnämnden avgår i förtid. Det har stormat rejält och hennes avgång har krävts. Ulla-Karin gör som hon blir tillsagd.

Hennes chef, kommunalrådet och folkpartisten Göran Silfverling, närmast ansvarig för fastighets- och tomträttsförsäljningarna, har framträtt i SN och förklarat, att så mycket som Ulla-Karin fått ta, borde ingen behöva göra. Stormarna har för övrigt rasat även om tomträtterna, men har någon krävt Silfverlings avgång? Inte som jag minns.

Om vi sedan tar en tredje politiker som exempel, Göran Hagberg, ordförande i folkpartiet, ordförande i socialnämnden och polis desslikes har det också stormat. Han sitter kvar, trots detta.

Vad kan då skillnaderna vara mellan Skoghag å ena sidan och Silfverling och Hagberg å andra sidan? Jag anser att de tre personerna ger exempel på hur det patriarkala systemet missgynnar kvinnor och gynnar män.

Män i politiken har ofta skaffat sig både rejäl civil status och politisk förankring. Av historiska skäl är inte kvinnor lika väletablerade. Som person kan en kvinna därmed ha fått vänta länge på sin möjlighet i samhällsliv och politik. Den hierarkiska, militära uppbyggnaden i politiken är något som män känner till väl. Kvinnor i allmänhet har andra sätt att vara och agera. Eftersom mannen är normen blir stöd till kvinnor ingen självklarhet.

Det är ju också så att en kvinna som tar i med full kraft blir mycket synlig. Så skall ju inte kvinnor bete sig enligt normerna. Det är ju far som ror. Mor skall vara rar och sitta i båten. Så anpassat uppträder ju också flertalet kvinnor i samhällsliv och politik. Åtminstone när det gäller det som syns.

Far sitter därmed trygg även när det stormar för det är han som styr enligt tradition. Han vet att stormen snart bedarrar. Män fostras att anse sig själva både vara och göra rätt. Utan att de avgår.

Men kvinnor, som av tradition skall vara rara och verka i det tysta, får lära sig från barnsben att söka fel hos sig själva och att anpassa sig eller ge upp.

De tre personerna ovan är exempel från ett system som vi alla upprätthåller i praktiken. Det heter det patriarkala systemet. Det missgynnar kvinnor och gynnar män.

Nattsvart, kvinnor

Som man frågar får man svar, heter det. Vem man frågar har ännu större betydelse.
Som i SN:s artikel 11/11 angående jämställdheten i Sörmland, där såväl Jan Carle (M) i Nyköping som Göran Dahlström (S) i Katrineholm, uttrycker sina åsikter om att jämställdheten är god.

Göran Dahlström, (S), Katrineholm, hänvisar till tid och att Marita Bengtsson suttit i 14 år och anser det inte vara ett problem att sju av hans åtta politikerkollegor i länet är män!

Jan Carle (M), Nyköping, är också nöjd och vill se ännu fler ledande män enligt artikeln, dvs. ”mer av samma”! Den metoden brukar inte vara bra. I Nyköping finns en kvinna bland sex manliga partiledare.

Angående tjänstemannasidan hänvisar Carle till fyra områden med kvinnliga toppchefer.
Har du glömt, Jan, att under ett möte i kommunfullmäktige påpekades, att procenten kvinnliga chefer är liten jämfört med det stora antalet kvinnliga anställda i kommunen. Procenten manliga chefer, däremot, är hög i förhållandet till antalet manliga anställda i kommunen.

Benita Vikström, (S), Oxelösund, Sörmlands enda kvinnliga kommunstyrelseordförande, anser till att börja med att maktpositionerna ska spegla befolkningen. Nu är 89 procent män av de högsta kommunpolitiska posterna i Sörmland. Efter valet tror Benita att det blir 100 procent.

Benita anser också att jämställdhetsarbetet måste börja i föreningslivet. Jag anser att det skall börja ännu tidigare, redan i förskolan. Jämställdhet angår varje individ.

Det ser mörkt ut, säger Benita Vikström. Om Benita tycker att det ser mörkt ut, vill jag uttrycka det i andra ord: Nattsvart, kvinnor, så länge ni inte själva tar ansvar för att förändra inom och utanför partierna. Låt de goda sidorna av kvinnovärlden följa med in i politiken. Eller måste kvinnor fortsätta att vara utan verkligt samhällsinflytande?

Vem ansvarar för demokratin mellan valen?

Demokrati bygger på mångas delaktighet. Den bygger också på att demokratiska verktyg som stadgar, arbetsordning, reglemente och avtal används. Hur är det då i politiska föreningar? Vad kan hända mellan valen?

Föreningsliv liknar samhället utanför. Utnyttjande av andra är vanligt, liksom konkurrens och svek. Följden blir konfrontationer och förlorad energi.

Situation-person-relation brukar man tala om. Situationen skiljer sig från människa till människa, därmed också perspektivet. Människor är gradvis lika och olika. Sammantaget ger detta en organism i ständig förändring. En mogen organisation är ”stabil”; mycket är redan givet. En omogen organisation ger större möjligheter, men vägen dit kan vara lång. Ett demokratiskt ledarskap med delaktiga medlemmar ger de överlägset bästa resultaten.

Tiden efter valet 2006 upplevde jag som särskilt påfrestande inom miljöpartiet i Nyköping. Nya medlemmar stormade in; valde mellan personer de inte kände. Många nya uppdrag fanns att fördela, vilket gav stress.

Miljöpartiet i Nyköping valde ledamot och ersättare till kommunstyrelsen efter valet, till skillnad från partier som utsåg sina företrädare redan före valet. Partiföreträdare, liksom andra formellt utsedda, får makt redan genom status. Partier, liksom andra organisationer, väljer väg genom sin främste företrädare. Men istället för att se möjligheter till ”Miljöpartiet gör skillnad” som valets vinnare, anpassades val till tänkta fördelar för alliansen. Därmed uteblev den genuina värdegrund som uttrycks i miljöpartiets hela program och lokalprogram.

Mänskligt sett är detta kanske begripligt efter partiets många år i utanförskap. Men var det rätt? Det förenklade för alliansen naturligtvis. Men det tillskott av olika perspektiv och därmed möjligheter till nya lösningar som demokratitanken bygger på, gick förlorad. Resultatet blev ett utslätat, osynligt och starkt splittrat parti.

I Nyköping finns inget samarbetsavtal mellan miljöpartiet och alliansen som godkänts av partiet. ”Varken höger eller vänster utan rakt fram” kräver dessutom viss kreativitet för goda lösningar.

Förtroendevalda har nekats rätten inom partiet att diskutera budget trots många påtryckningar. Inte heller fanns intresse för att lärande inom partiet. Därmed blev partiet endast passivt delaktigt i majoritetens politiska inriktning. Åtminstone så långt jag känner till.

Inget beslut om beteckningen ”Nyköpingsalliansen” har tagits inom partiet. Namnet kan uppfattas som ”Alliansen i Nyköping”. Miljöpartiet blev osynligt.

Som miljöpartiets första namn i Nyköping i valet 2006 insåg jag det ohållbara och gick ur partiet i januari 2009. Efter detta steg åt sidan representerar jag bara miljöpartiväljarna. Mina värderingar har blivit tydligare och fördjupats. Jag har fått handlingsfrihet, lärdomar och erfarenheter.

Representativ demokrati utgår från att samtliga valda verkligen betraktas som representanter och respekteras som sådana. När folkvalda representanter mobbas, medlemmar tvingas byta parti eller sluta i tysthet, handlar det ofta om att den hierarkiska strukturen saknar demokratiskt innehåll. Faller då ansvaret inte bara på de ledande partiföreträdarna utan också på övriga medlemmar? Hur stort ansvar har allmänhet, skola och press för demokratin?

Vem ansvarar egentligen för demokratin mellan valen?

Kvinnor kan?

Varför väljer inte män att bli lärare i förskola och grundskola? Det är en vanlig fråga och vikten av att barnen har manliga förebilder betonas. Jag håller med om att manliga förebilder behövs för barnen. Vi är många som lider av verkningarna av en frånvarande eller dominerande fader. Till lycka för både kvinnor och barn känner många män sitt ansvar idag och är goda fäder.

Att bli lärarinna har förr ansetts som en av få passande, högre tjänster. Det var en fortsättning av kvinnorollen i hemmet. Det intressanta är att män kan välja bort kvinnovärlden och gör det. Men kvinnor kan aldrig välja bort mansvärlden. Den lever vi i.

”Kvinnor kan!”, har kvinnor själva hävdat som uppmuntran och uppmaning. Ja, vad är det som kvinnor kan?

Jag tycker att kvinnor måste stå upp för sig själva i betydligt högre grad än nu. Kvinnor måste också börja stödja andra kvinnor, även i närvaro av män. Verkligheten är den att vi lever i en könsmaktsordning, en patriarkal struktur, där redan en enda man får inflytande i egenskap av man bland kvinnor.

Så kvinnor behöver, allmänt sett, tänka över och stärka sin egen och andra kvinnors situation först och främst. Sedan kommer arbetet med att få männen involverade i skolvärlden väl tillpass. Även män har glädje och nytta av jämställdhet.

Demokrati på villovägar

En demokratisk uppgift är att hålla samtal igång. Ulf Bertilsson i tidningen Succé, gör det med ”Jag pallar inte med föreningslivet” och jag tar vid. UB ger exempel på konfrontationer, beslut som inte följs och förhandlingar bakom ryggen. Hur är det då i de politiska föreningarna som styr medborgarna? Där representanter mobbas ut, tvingas byta partier eller slutar i tysthet. Faller ansvaret då också på press, valda, skola och allmänhet eller blir de som försöker värna demokratin de ställföreträdande skyldiga?

Som miljöpartiets första namn i Nyköping i valet 2006 insåg jag det hopplösa i situationen och gick ur miljöpartiet, hela miljöpartiet i januari 2009. Man kan inte välja bort bara sin lokalförening i en riksförening som många tror. Däremot kan jag fortsätta att representera enbart miljöpartiväljarna till mandattidens slut. I den positionen betraktas jag ibland som odemokratisk, eftersom politik utgår från partiarbete och tanken att partierna fungerar. Av andra betraktas jag med förståelse utfrån bättre vetande eller egna erfarenheter.

Tiden efter valet 2006 upplevde jag som mycket påfrestande. Bl. a. uttalades inom partiet att jag var olämplig utifrån mina miljöpartistiska uppfattningar, när mp skyndade in under alliansens värmande täcke och miljöpartiet valde företrädare för andra gången.

En person som står alliansen nära trodde nyligen, att miljöpartiet i Nyköping tillhör vänsterblocket och att jag hoppat av därifrån. Personen ifråga hade inte upptäckt miljöpartiet i samarbetet med alliansen. Så kan det gå när övriga företrädare frotterar sig intill osynlighet i Stadshuset och partiet dessutom samarbetar vänsterut på riksnivå. I Nyköping finns inget avtal mellan mp och alliansen som godkänts av miljöpartiet. Valda har nekats inom mp, trots många påtryckningar, att diskutera budgetarbetet. Inget beslut om beteckningen Nyköpingsalliansen har tagits inom miljöpartiet i en demokrati på villovägar.

Det lysande undantaget från miljöpartiet som alliansens förlängning i kommunfullmäktige under mandatperioden kom, när andre ersättaren tillsammans med mig röstade för vänsterns motion om att skapa en bostadskö. Röstningen skedde efter mp-löfte och lokalprogram. Urban Granström (S) steg upp, ansåg att BoiNyköping behövde förnyas, men yrkade trots det avslag till motionen, som därmed föll!

I Nyköpings kommunfullmäktige är hälften av ledamöterna kvinnor men bara en av sju partiledare är kvinna. Kvinnor behöver stå upp för sig själva och lära sig stödja andra kvinnor; även i närvaro av män. Att jämställdhet råder med 50/50 är ett allvarligt tankefel.
”HSB”, han som bestämmer, är för mig motsatsen till demokrati.

Kommunstyrelsen, den särskilda nämnd med reglemente, som bl. a. bereder ärenden inför kommunfullmäktige, uppfattas tyvärr felaktigt som ”kommunen”. Därmed förlorar också kommunfullmäktiges möten sin kraft, eftersom innebörden blir att beslut redan är taget. Många perspektiv behövs från flera håll för goda lösningar i en process ända till beslut. Grunden för kommunfullmäktige och kommunfullmäktiges möten måste ju vara idén om ett demokratiskt stormöte med många kompetenser. Uppdelningen i block lägger effektivt hinder för demokratisk dialog och nytänkande.

Demokrati utövas av människor tillsammans med kunskap, delaktighet och öppenhet som grund och med demokratiska verktyg som redskap. Konsumism, egoism, bekvämlighet och svek lägger tyvärr krokben i politiken som på andra håll, men demokratin är överlägsen annan styrning. Förutsättningen är naturligtvis att demokrati verkligen utövas som det var tänkt.