Vem ansvarar för demokratin mellan valen?

Demokrati bygger på mångas delaktighet. Den bygger också på att demokratiska verktyg som stadgar, arbetsordning, reglemente och avtal används. Hur är det då i politiska föreningar? Vad kan hända mellan valen?

Föreningsliv liknar samhället utanför. Utnyttjande av andra är vanligt, liksom konkurrens och svek. Följden blir konfrontationer och förlorad energi.

Situation-person-relation brukar man tala om. Situationen skiljer sig från människa till människa, därmed också perspektivet. Människor är gradvis lika och olika. Sammantaget ger detta en organism i ständig förändring. En mogen organisation är ”stabil”; mycket är redan givet. En omogen organisation ger större möjligheter, men vägen dit kan vara lång. Ett demokratiskt ledarskap med delaktiga medlemmar ger de överlägset bästa resultaten.

Tiden efter valet 2006 upplevde jag som särskilt påfrestande inom miljöpartiet i Nyköping. Nya medlemmar stormade in; valde mellan personer de inte kände. Många nya uppdrag fanns att fördela, vilket gav stress.

Miljöpartiet i Nyköping valde ledamot och ersättare till kommunstyrelsen efter valet, till skillnad från partier som utsåg sina företrädare redan före valet. Partiföreträdare, liksom andra formellt utsedda, får makt redan genom status. Partier, liksom andra organisationer, väljer väg genom sin främste företrädare. Men istället för att se möjligheter till ”Miljöpartiet gör skillnad” som valets vinnare, anpassades val till tänkta fördelar för alliansen. Därmed uteblev den genuina värdegrund som uttrycks i miljöpartiets hela program och lokalprogram.

Mänskligt sett är detta kanske begripligt efter partiets många år i utanförskap. Men var det rätt? Det förenklade för alliansen naturligtvis. Men det tillskott av olika perspektiv och därmed möjligheter till nya lösningar som demokratitanken bygger på, gick förlorad. Resultatet blev ett utslätat, osynligt och starkt splittrat parti.

I Nyköping finns inget samarbetsavtal mellan miljöpartiet och alliansen som godkänts av partiet. ”Varken höger eller vänster utan rakt fram” kräver dessutom viss kreativitet för goda lösningar.

Förtroendevalda har nekats rätten inom partiet att diskutera budget trots många påtryckningar. Inte heller fanns intresse för att lärande inom partiet. Därmed blev partiet endast passivt delaktigt i majoritetens politiska inriktning. Åtminstone så långt jag känner till.

Inget beslut om beteckningen ”Nyköpingsalliansen” har tagits inom partiet. Namnet kan uppfattas som ”Alliansen i Nyköping”. Miljöpartiet blev osynligt.

Som miljöpartiets första namn i Nyköping i valet 2006 insåg jag det ohållbara och gick ur partiet i januari 2009. Efter detta steg åt sidan representerar jag bara miljöpartiväljarna. Mina värderingar har blivit tydligare och fördjupats. Jag har fått handlingsfrihet, lärdomar och erfarenheter.

Representativ demokrati utgår från att samtliga valda verkligen betraktas som representanter och respekteras som sådana. När folkvalda representanter mobbas, medlemmar tvingas byta parti eller sluta i tysthet, handlar det ofta om att den hierarkiska strukturen saknar demokratiskt innehåll. Faller då ansvaret inte bara på de ledande partiföreträdarna utan också på övriga medlemmar? Hur stort ansvar har allmänhet, skola och press för demokratin?

Vem ansvarar egentligen för demokratin mellan valen?