Kvinnogrupp

Vi är några grannfruar som träffas och informerar oss om vad som händer och har trevligt tillsammans. Kvinnorna har mycket att berätta från både nutid och dåtid, t.ex. med utgångspunkt från Brita von Rosens "Sällsamheter i Sörmland", som kom ut på 1980-talet.

Några enkla gymnastikrörelser passar också att göra innan vi dricker kaffe, denna gång med våfflor, en tradition i anslutning till Vårfrudagen. Industrin är duktig, vill jag påstå. Med pulversmet och färdigkonserverad sylt och med effektiva våffeljärn gick det i rasande fart att få färdiga våfflor. Borta var ägg, mjöl, mjölk och hemkonserverat åtminstone den eftermiddagen.

Och medan vi satt där, konstaterade vi att vi sjöng mycket som unga, men inte numera. Men "Vad tar ni för valpen där i fönstret" från 1950-talet gav sångglädjen tillbaka. Gruppens enda hund heter Salsa, en referens till musik det också.

Att kvinnor inte har lika höga löner som män ännu i denna dag kommenterades, men som någon sa: "Vi bestämmer ju hemma". Ja, det är ju precis anledningen, ville jag säga. Så länge som kvinnor som individer eller grupp är känslomässigt och ekonomiskt beroende av män och riktar all uppmärksamhet ifrån sig själva, kommer det att vara på det sättet. Det systerskap som kan finnas privat, borde utsträckas även till politiken.

Men detta säger man inte i en grupp för trevlig samvaro. Eller är det helt enkelt så att jag måste bli betydligt snabbare i konversationen?

Värna svenskan?

Bör svenska språket värnas och i så fall hur?

Jag börjar tycka det. Anledningen är att jag ser ett allt större inflytande av andra språk, främst engelskan, som gör svensk text svårbegriplig och lätt att misstolka.

Till min förvåning såg jag i TV häromdagen en engelska intervjuas på svenska av en svensk journalist. Frågan som journalisten ställde till kvinnan med engelska som modersmål var: "Har svenskan försämrats på grund av engelskans inflytande?"

Detta måste ha varit en engelska med fin titel och en journalist med överdriven tro på experter. På annat sätt kan jag inte tolka journalistens fråga. Journalisten som har ord som redskap måste ju själv ha insikt om hur det förhåller sig med modersmålet och dessutom bättre än den engelska kvinnan.

Först har vi engelskans särskrivning, som i svenskan kan ge en helt annan betydelse än med svenskans hopskrivning.

Sedan har vi det engelska motsvarigheten till "hans" och "hennes" på svenska, som ofta används på samma sätt som i engelskan och där "sin, sitt" därmed blivit sällsynta. Man använder de senare för att göra syftningen tydligare på vem man menar.

Svenska förändringar är att "vart?" som i grunden uttrycker riktning, "vart går du?" numera felaktigt används för befintlighet i stället för "var?" som i "var står du?"

Så har vi ju "de och dem", där det sista i talspråket brukar uttalas "dom". På grund av hopblandningen av "de och dem" används ofta istället endast "dem". Det kan ta en stund att förstå vad som menas, särskilt när "dem" skrivits in, där ordet inte alls skall vara.

Och så har vi finskans "hen" som påhittiga queerfeminister vill använda i svenskan för att sudda ut könsbegrepp. En professor sa i radion att svenskan inte är uppbyggd på samma sätt som finskan och att ordet "hen" därför inte kan användas i svenskan.

Men vill man så kan man. En hel bok på svenska med "hen" har redan skrivits, hörde jag från ett radioinslag. Men eftersom ord förstås olika behöver vi kanske fler gemensamma regler för att förstå varandra än färre, eftersom språk också är tankemönster och kultur.

Så på vilket sätt värnar vi bäst om svenskan? Och är det alls nödvändigt?