Återerövra och utvecklas

Sitter och övar på pianot. Det var länge sedan jag spelade ordentligt efter noter. Mer än 60 år, sedan jag tog lektioner som barn. Men jag har spelat på gehör och det har gått bra, men nu vill jag återerövra och utveckla en del av det jag lärde mig för länge sedan.

Tiden har gått. Det märks. En del skalövningar sitter, så jag måste ha lagt ner tid och engagemang, förstår jag. Att lära kräver tålamod, inser jag också. Tålamod och koncentration. Så snart tanken flackar för delen av en sekund, spelar jag fel. Förargligt.

Jag har förändrats och därför behövdes en del förändringar hemma till att börja med. Belysningen behövde rättas till. Psalmbokens tunna notskrift ersattes av en förstoring. Mjuk kudde underlättade för ryggen.

Men det viktiga var att ta sig för. Tiden rinner iväg och som barnboksfiguren Alfons "Ska bara, ska bara...", ser jag mycket jag vill göra och som borde göras i min närmaste omgivning. Övandet riskerar att försvinna i intet. Och att höras så ljudligt som ett piano hörs!? Betänkligt även om jag spelar så tyst jag kan. Så otrevligt! Obehagligt inför min man. Obehagligt inför grannarna. Jag kan knappast skörda applåder. Men jag måste ta mig samman för annars försvinner pengarna till ingen nytta och mitt nygamla projekt landar i besvikelse.

Melodin jag övar på är psalm nr 200 i Svenska Psalmboken. Texten av P Gerhardt är från 1653 och för varje århundrade moderniserad ända till 1980 av Britt G Hallqvist. Och musiken? Musiken skrevs år 1916 av ärkebiskopen Nathan Söderblom. Han fick fredspriset 1930 för sitt ekumeniska arbete och satte kyrkan på den intellektuella världskartan, har jag läst.

Texten börjar:

"I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor."

Så vackert! Och sommaren 2017 blir den min signaturmelodi, som jag strävar att både återerövra och utvecklas med utifrån en mer än 400 år gammal text och drygt 100 år gammal melodi, som binder generationer samman i tacksamhet och gemenskap med alltet.