På SN:s ungdomssida beskrivs ett nämndbesök, då några som besökt Polen och koncentrationslägren berättade om detta för ledamöterna. Upplevelsen från det besöket var att intresset i nämnden minst sagt inte var på topp.
Jag har läst om detta och tycker, här som alltid, att det är beklagligt, när den som tar sig tid och har engagemang nog att dela med sig av upplevelser och kunskap inte känner sig nå fram. Att som deltagare i en sådan resa formulera upplevelser om både fakta och känslor i ord i en så ovan situation som besök i en politisk nämnd, är dessutom inte det lättaste.
Upplevelserna från nämnden vill jag inte ifrågasätta. Istället hoppas jag att berättelserna gjorde verkan, även om detta inte märktes utåt på nämndledamöterna.
Det viktiga är fortsätta göra det som känns rätt. Det betyder också att fortsätta skriva om upplevelser som känns viktiga. Att lära av andra är viktigt för alla. Jag ser det som särskilt värdefullt, att de unga pratade vid nämndmötet.
Frågan är vad som skulle ha hänt om den som känner sig kränkt av ointresse öppet uttrycker förvåning över tecknen på ointresse, kanske genom att ställa frågor eller hitta på något som får igång dialog.
Eller hur gör man annars för att människor skall kunna mötas genom dåtid och i nutid, när det är kallat till möte?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar