Linné och lärande

I dagens kunskapssamhälle kan det vara av intresse att återvända till Carl v. Linné, som föddes den 23 maj 1707 som Carl Linnaeus, efter adlandet 1757 von Linné. Han kom från prästsläkter och fann sedan naturvetenskapligt intresserade lärare som gav lärjungen Carl sin uppmärksamhet. Jag läser om detta i Svensk Uppslagsbok, 2:a upplagan från Förlagshuset Norden, 1951.

Värre blev det sedan i lärdomsstaden Uppsala. Här berättar uppslagsboken om Carl som en autodidakt, en självlärd, eftersom ansvariga där dels blivit för gamla för aktiv undervisning, dels att den botaniska trädgården råkat i förfall. L. arbetade trots allt vidare på sin utbildning, fann hjälp hos en domprost i vars verk den unge studenten sedan kan anas.

L. anförtroddes uppdraget som vikarie vid demonstrationer och föreläsningar i botaniska trädgården. De blev populära bland studenterna, inte minst för hans nya idé att ge ut en förteckning över trädgårdens växter med början till ett sexualsystem.

L. fick senare stipendium, började resa och tillbringade 3 ½ år utomlands. Han skaffade sig så småningom lärjungar, ett 20-tal svenskar och 45 utlänningar, som bidrog med kunskaper från ofta farliga uppdrag. Fyra bidrog med sina liv. Carl Peter Thunberg, Linnés främste lärjunge, ”Japans Linné” och ”Den sydafrikanska florans fader”, blev högt aktad.

L:s reseskildringar av flora, människor, gruvor, järnbruk i svenska landskap är mästerverk. Han var den förste som hänförde människan till djurriket. Han ivrade för kirurgins omläggning på vetenskaplig grund och lämnade hygieniska riktlinjer för att förbättra folkhälsan. Han var 100 år före Pasteur med tanken att jäsning förorsakas av levande pariklar. Inom farmakologin avskaffade han en rad otjänliga läkemedel. Han bidrog till att införa ett på vetenskaplig grund byggt veterinärväsen i Sverige. Han var varmt religiös. Så långt uppslagsboken.

Berättelsen är intressant utifrån diskussioner om kunskap, vetande och arbete, eftersom den visar på att Carl v. Linné kom från en frodig lärdomsmylla, prästsläkterna, där han kunde inordnas i ett fruktbart sammanhang. Detta ledde till fortsatt lärande och en vetenskaplig arena från vilken han kunde utvecklas, få ära och berömmelse och sedan själv skaffa lärjungar som bidrog till denna berömmelse. Berättelsen ger tydliga bevis för föräldrars och lärarnas betydelse för att Carl skall komma framåt och sedan att hans egna drivkrafter och kreativitet är viktiga. Att ha en anställd som på det sättet förädlar anställningens förutsättningar med kreativitet och genomförande borde vara varje arbetsgivares dröm. Kunskap och intresse strömmade från föräldrahemmet till Linné, från lärare till Linné och mellan Linné och hans lärare. Vidare från Linné till lärjungarna, som sedan bidrog till hans lärande och sin egen. Människor i positiv samverkan för det gemensamma.

Linné samtid förstod honom inte fullt ut men hans arena blev ändå bred och djup nog för att förverkliga mycket av honom och genom honom. Själv har jag upptäckt att Linné var så oändligt mycket mer än ”bara” blomsterkung.

På Linnés tid var inte vetenskaperna tydligt uppdelade som idag. Det fanns inte dagens smala och djupa stuprörshierarkier, inom vilka man tydligt slogs om ära och berömmelse. Istället tycks en mera tvärvetenskaplig ansats, där det ena hör samman med det andra, ha varit vanlig, inte minst eftersom det på den tiden inte fanns så många människor som fick tillgång till vetenskap och lärdom. Dagens smala och djupa sektorer hör samman med konkurrens och mångfald, tror jag. Nya vetenskapliga områden uppstår och gamla sanningar lyfts upp för att undersökas med nya metoder och i nytt ljus, förändras och föras vidare.

Vad hände sedan? frågar jag också och tänker på Linnés ättlingar. Jo, sonen Carl von Linné den yngre blev också naturforskare enligt uppslagsboken, men de lättvunna framgångarna han nådde hämmade hans vetenskapliga skolning och utveckling, står det.

Att vara son till en superstjärna är inte lätt, kan jag konstatera. Men det är samtidigt ofta inkörsporten till en bekväm tillvaro.