Samhällsbyggnad och demokrati

Det var inte länge sedan en byggnadstekniskt kunnig person blev uppmanad att inte lägga sig i när det gällde Culturums pågående förfall.

Blixtbelysts har i dagarna bristen på personkännedom, brist på förståelse för den deltagande demokratins förutsättningar liksom ålderism, dvs. åldersdiskriminering, när Håkan Johansson (v) kallat samhällsengagerade, kunniga medborgare för "gnälliga gubbar" och fått medhåll av andra okunniga politiker, män som kvinnor, gamla och unga.

Av någon anledning anses äldre personer vara väsensskilda från de yngre på negativa sätt. Jag ser istället det positiva. I ljuset av yrkeskunskap, bildning, erfarenhet och reflektioner har vi möjligheter att se samband och sammanhang som vi inte haft tillgängliga i yngre åldrar. Till detta kommer äldres kreativitet som inte begränsas av ålder.

Håkan Johansson (v) efterlyser 30-åringarna och är omgiven av dem i stadshuset. Men de flesta 30- och 40-åringar är inne i dagens ofta destruktiva arbetsmarknad, där arbetsgivare utnyttjar anställda utöver deras möjligheter och ofta dessutom kräver bidrag från vår gemensamma samhällskassa.

Till detta kommer ett komplicerat livspussel, där barn behöver skyddas från stress och infektioner i skola och förskola. Möjligheten att engagera sig politiskt under den livsperioden blir därför begränsad.

Stadsarkitekt är en fråga som ånyo är aktuell i samband med Åkroken, tycker jag. När motionerna avslogs av Nyköpings kommunfullmäktige för några år sedan, sa man, att makthavarna skulle bli så mycket skickligare att det inte behövdes någon stadsarkitekt. Men det går ju inte när något enstaka perspektiv får råda och uppdrag läggs på byggherre och projektledare utan helhetssyn.

En handplockad stadsarkitekt behövs, som har sinne för Nyköpings unika historia och framtida möjligheter - både den i stadsmiljö och behovet att tillvarata ytterligare ett kulturarv, nämligen den odlingsbara jorden som måste bevaras till kommande generationer och behov.